Maia

 

Singel i en månad och känner mig mer och mer ensam för varje dag.. saknar mitt gamla hemska liv mer och mer.. Min kropp är det jag saknar mest av allt! Den var så smal och vacker, men just då tyckte jag att jag var så fet och äcklig.. tjockast på hela skolan.. Min ätstörning gav mig många rutiner och tvångstankar. Jag kallade sjukdomen för Stephanie. Hon bodde inuti mig och varje gång jag tog en tugga eller en mun vatten så plågade jag henne. Tillslut blev jag livrädd för allt! Tillochmed vatten  innehöll kalorier. Jag drack ingenting alls, men jag tränade hårt! Blev jag törstig gick jag till kranen, fyllde munnen med vatten - och spottade ut det. Bara "kalorierna" från det vatten som fortfarande fuktade min mun var jag tvungen att träna bort.

 

Detta försvann undan för undan under 1½ år. Att inte äta alls gick över till att jag åt non-stop! Jag gick upp 16 kilo på ca ½ år.. det var fruktansvärt.. Men jag ser det även som det är p.g.a. tabletterna jag åt. Så jag slutade. Alla de 4 tabletterna jag åt varje dag - till 0. Ingen visste. Ingen vet om det. Tills Nu.

jag slutade för ca 6 månader sedan och har inte berättat det för någon. Jag har gått ner 7 kilo.

 

Jag saknar verkligen Stephanie och kontrollen hon gav mig. Jag vill jobba för att få henne tillbaka, så jag kan ha den fina kroppen igen! Men jag har blivit en ännu större matälskare än förut, tyvärr!

 

 

Jag har aldrig någonsin berättat för någon om denna sinnessjuka idé om Steph.